Problemet med att gå på sömnpiller är att man ibland kan bygga upp lite av ett motstånd mot de, så vissa dagar måste man undvika att ta det för att sedan kunna få dess fulla effekt dagen efter. Problemet med den strategin är att det finns de som har väldigt, väldigt, väldigt svårt att sova utan de. Folk som utan sömnpiller endast kan somna när deras hjärna helt enkelt inte orkar hålla sig vaken längre.
Idag är en skip-dag, eller kväll, eller natt, eller vad man nu vill kalla det, så här sitter jag nu, helt pigg, och försöker komma på sätt att göra mig själv trött. Det enda sättet jag kan komma på just nu är att helt enkelt öka tankeverksamheten och hoppas på att jag ska bli utmattad.
Men det är svårt, eftersom när jag har tankarna för mig själv så händer det att de skenar åt fel håll. Så då måste jag komma på annat att tänka på, och då börjar jag filosofera och grejer... Sitter och försöker att se saker ännu mer från den ljusa sidan, eller bara försöker lära mig från det onda.
Så nu sitter jag och hittar på haiku och dikter, vilket får mig att känna mig lite löjlig, men de låter ganska bra.
--
Goda och onda,
Tankar kan inspirera,
Och förändra allt
--
Smärta och kärlek,
Känner jag fortfarande,
Djupt i mitt hjärta
--
Rosor är röda, violer är blå,
Ibland känner jag faktiskt si och så
--
Den där sista har suttit i huvudet ett tag. Värsta Shakespeare, va? Okej, Kexet började gny och ha sig och skrämde skiten ur mig, så nu måste jag sitta och lugna ner mig...
God natt, alla glada!
söndag 14 december 2014
fredag 12 december 2014
Always look on the bright side of life~!
Har ofta kommit på mig själv med att tänka 'Det kan inte bli värre,' men titt på fan om inte livet alltid kommer på ett sätt att överraska en. Oavsett hur jobbigt det än är så verkar jag alltid ha fel när jag tror att det inte kan bli värre.
Jag antar att det egentligen är ett sätt att se saker från den ljusa sidan. Det kan alltid bli värre. Alltid. Visst, det är drama i mitt liv, det är depression, problem med ilska, jag kan inte sova på nätterna, och jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det kanske vore bättre att bara ta slut på det.
Men sen så tänker jag, som nu, att det skulle kunna bli värre. Jag har fortfarande båda ögonen kvar, tio fingrar, tio tår (även om ena stortån har varit domnad ett tag), och jag har inte lidit samma förnedrande stympning som mina katter.
Jag är fortfarande hel rent fysiskt sett, så allt är inte helt jävligt. Inte nog med det så svälter jag inte, jag har internet, och jag kan både rita och skriva. Även om inspirationen är låg så flödar fantasin. Det finns alltid någonting kvar.
Det kan alltid bli värre, och tills jag inte har någonting kvar så är det inte så jobbigt som det skulle kunna vara. Gäller bara att vänja sig vid svårigheterna och se allt från det ljusa sidan. Lättare sagt än gjort, men det är ju alltid nåt, eller hur?
Och om det blir för mycket så kan jag ju alltid lägga in mig i Falköping tills jag mår bättre igen. Låter faktiskt ganska bra, men jag vet inte om jag skulle klara mig utan de bekvämligheter jag har tillgång till just nu. Och, ni vet, om jag känner att jag fortfarande har något att stanna för så har jag ju inte precis en så stor anledning att lägga in mig.
Vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget är. Jag är ganska trött just nu, och ville bara få ur mig nåt. Jag tycker att 'Se allt från den ljusa sidan' är lite kliché som sensmoral, men det är ju alltid bättre än inget antar jag...
Och om den sensmoralen låter lite löjlig, och du vill höra en lite roligare slutpoäng så kan jag ju säga så här: Hur jobbigt det än är så är du i alla fall inte kastrerad. Och om du är det så kan du ju nöja dig med att du aldrig kommer lida lika mycket som andra om du får ett slag i bönpåsen.
Ha en trevlig fredagskväll, allihopa!
Jag antar att det egentligen är ett sätt att se saker från den ljusa sidan. Det kan alltid bli värre. Alltid. Visst, det är drama i mitt liv, det är depression, problem med ilska, jag kan inte sova på nätterna, och jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det kanske vore bättre att bara ta slut på det.
Men sen så tänker jag, som nu, att det skulle kunna bli värre. Jag har fortfarande båda ögonen kvar, tio fingrar, tio tår (även om ena stortån har varit domnad ett tag), och jag har inte lidit samma förnedrande stympning som mina katter.
Jag är fortfarande hel rent fysiskt sett, så allt är inte helt jävligt. Inte nog med det så svälter jag inte, jag har internet, och jag kan både rita och skriva. Även om inspirationen är låg så flödar fantasin. Det finns alltid någonting kvar.
Det kan alltid bli värre, och tills jag inte har någonting kvar så är det inte så jobbigt som det skulle kunna vara. Gäller bara att vänja sig vid svårigheterna och se allt från det ljusa sidan. Lättare sagt än gjort, men det är ju alltid nåt, eller hur?
Och om det blir för mycket så kan jag ju alltid lägga in mig i Falköping tills jag mår bättre igen. Låter faktiskt ganska bra, men jag vet inte om jag skulle klara mig utan de bekvämligheter jag har tillgång till just nu. Och, ni vet, om jag känner att jag fortfarande har något att stanna för så har jag ju inte precis en så stor anledning att lägga in mig.
Vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget är. Jag är ganska trött just nu, och ville bara få ur mig nåt. Jag tycker att 'Se allt från den ljusa sidan' är lite kliché som sensmoral, men det är ju alltid bättre än inget antar jag...
Och om den sensmoralen låter lite löjlig, och du vill höra en lite roligare slutpoäng så kan jag ju säga så här: Hur jobbigt det än är så är du i alla fall inte kastrerad. Och om du är det så kan du ju nöja dig med att du aldrig kommer lida lika mycket som andra om du får ett slag i bönpåsen.
Ha en trevlig fredagskväll, allihopa!
torsdag 11 december 2014
Rutiner
Suttit och bläddrat igenom några av de gamla journalerna, och även om jag sa att jag vill 'blotta mig', så är det ganska mycket knäppt skit här... Så jag kommer nog inte kopiera inläggen. Vill inte riktigt göra det här till enbart en klagovägg, mer ett ställe där jag kan skriva ner tankar och funderingar.
Plus så finns det några hemligheter jag håller nedskrivna, och eftersom jag inte gillar att avslöja hemligheter så finns det mycket jag inte kan skriva av ren princip.
Så med det sagt så tänkte jag inleda den här dagen med några små funderingar jag gjorde i går när jag egentligen borde ha sovit:
Aj då... De funderingarna är borta. Det här är anledningen till varför man ska skriva ner sånt här så fort man kommer på det... Hade värsta teorin om det mänskliga tillståndet att slänga ur mig, men eftersom den verkar borta så får jag väl, jag vet inte, improvisera lite... Tror jag skrev något om det i ett av blocken också...
Visst ja! Jag har märkt att vi alla verkar vara väldigt bekväma med mönster. Vi gillar att skapa en rutin som känns bra, och när vi väl sitter i den så vill vi inte ändra på den alls. Dessa rutiner är båda bra och dåliga, men vilken position vi än sätter oss i så verkar vi vara väldigt bekväma med det. Och om någonting händer för att bryta rutinen så blir vi oftast helt vilse.
Jag har väldigt svårt att bygga rutiner. Jag antar att det är min rutin. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha, så jag vinglar lite vilse fram och tillbaka. Jag tror det är för att jag inte vill vara ensam med det. Jag vill dela livsstil med någon annan. Hm... Man skulle ju kunna säga att jag har en rutin nu, en sorts symbios med farsan, och det bara bevisar min teori, åtminstone från min synpunkt. Ni får tycka vad ni vill, jag bara berättar vad jag tänker.
Jag sitter i ett mönster som jag vet är onyttigt. Jag kan inte bara sitta här ensam hela dagarna och leta efter nån annan som kan släppa in mig i deras rutin. Jag vet att det här mönstret är onyttigt, men jag är livrädd för att bryta det. Jag mår dåligt nog som det är. Hur kommer jag reagera om jag plötsligt vänder om mitt liv och startar en helt ny rutin?
Kommer nog vara lite som en nyfödd bebis. Jag kommer nog inte riktigt veta var jag ska ta vägen. Men kommer jag att kunna komma över det och skapa ett helt nytt mönster, eller kommer jag glida tillbaka till gamla rutiner? Det är inte första gången det har hänt trots allt. Och jag är lite för lat för att bara uppskatta resan. Jag tror jag skulle bli förbannad på vilket slöseri med tid och ansträngning det skulle vara om jag misslyckades.
Jag tror folk underskattar kraften i motivation. Och jag tror det är det vi behöver mest av allt här i livet. Visst, piskan kanske får en att röra sig, men det blir motvilligt. Vi rör oss fortare, och med glädje, om det hänger en morot vid mållinjen.
Vet inte riktigt vad min poäng är med allt det här. Det är bara några tankar som jag ville få ur mig. Tolka det hur ni vill.
Ha en trevlig torsdag!
Plus så finns det några hemligheter jag håller nedskrivna, och eftersom jag inte gillar att avslöja hemligheter så finns det mycket jag inte kan skriva av ren princip.
Så med det sagt så tänkte jag inleda den här dagen med några små funderingar jag gjorde i går när jag egentligen borde ha sovit:
Aj då... De funderingarna är borta. Det här är anledningen till varför man ska skriva ner sånt här så fort man kommer på det... Hade värsta teorin om det mänskliga tillståndet att slänga ur mig, men eftersom den verkar borta så får jag väl, jag vet inte, improvisera lite... Tror jag skrev något om det i ett av blocken också...
Visst ja! Jag har märkt att vi alla verkar vara väldigt bekväma med mönster. Vi gillar att skapa en rutin som känns bra, och när vi väl sitter i den så vill vi inte ändra på den alls. Dessa rutiner är båda bra och dåliga, men vilken position vi än sätter oss i så verkar vi vara väldigt bekväma med det. Och om någonting händer för att bryta rutinen så blir vi oftast helt vilse.
Jag har väldigt svårt att bygga rutiner. Jag antar att det är min rutin. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha, så jag vinglar lite vilse fram och tillbaka. Jag tror det är för att jag inte vill vara ensam med det. Jag vill dela livsstil med någon annan. Hm... Man skulle ju kunna säga att jag har en rutin nu, en sorts symbios med farsan, och det bara bevisar min teori, åtminstone från min synpunkt. Ni får tycka vad ni vill, jag bara berättar vad jag tänker.
Jag sitter i ett mönster som jag vet är onyttigt. Jag kan inte bara sitta här ensam hela dagarna och leta efter nån annan som kan släppa in mig i deras rutin. Jag vet att det här mönstret är onyttigt, men jag är livrädd för att bryta det. Jag mår dåligt nog som det är. Hur kommer jag reagera om jag plötsligt vänder om mitt liv och startar en helt ny rutin?
Kommer nog vara lite som en nyfödd bebis. Jag kommer nog inte riktigt veta var jag ska ta vägen. Men kommer jag att kunna komma över det och skapa ett helt nytt mönster, eller kommer jag glida tillbaka till gamla rutiner? Det är inte första gången det har hänt trots allt. Och jag är lite för lat för att bara uppskatta resan. Jag tror jag skulle bli förbannad på vilket slöseri med tid och ansträngning det skulle vara om jag misslyckades.
Jag tror folk underskattar kraften i motivation. Och jag tror det är det vi behöver mest av allt här i livet. Visst, piskan kanske får en att röra sig, men det blir motvilligt. Vi rör oss fortare, och med glädje, om det hänger en morot vid mållinjen.
Vet inte riktigt vad min poäng är med allt det här. Det är bara några tankar som jag ville få ur mig. Tolka det hur ni vill.
Ha en trevlig torsdag!
onsdag 10 december 2014
I det öppna
Det är en konstig känsla, tanken på att låta någon läsa allt det här, men jag har för länge sedan nått den punkten där jag inte orkar bry mig om reaktioner längre. Tänkte bara att det kanske vore nyttig att blotta mig, bildligt talat. Bara visa "Det här är jag."
Det är säkert många som kommer att tycka att det här bara är ett skrik efter uppmärksamhet, och till er säger jag grattis till att ni har upptäckt det uppenbara. Självklart vill jag ha lite uppmärksamhet, annars så hade jag ju hållt det här till mig själv.
Hur som helst så är jag livrädd, men det känns ändå lite lättande att få dela med mig av det här och inte bara hålla det inom mig.
Journalen
Har fyllt ett par block med mina tankar och problem, och om det är nån som vill lyssna så kommer jag börja lägga upp några inlägg lite då och då.
Så aaaarg!
Jag trodde jag visste vad ilska var. Och, du vet, jag var glad över att jag kunde komma över den varje gång den bubblade upp. Men vad jag trodde var ilska var ett myggbett jämfört med det här skottsåret jag känner nu.
Jag vet inte vad jag är arg på, och jag är inte riktigt säker på vem, men sen i somras så har det legat och puttrat i bröstet på mig, och nu så har det kokat över, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det…
Har ni nånsin haft en sån ilska inom er, där ni bara känner för att tackla någon till marken och köra in tummarna i ögonen på de bara för att de tittade på er, eller velat skalla någon för minsta lilla störande kommentar eller beteende?
Det har inte jag, och jag är helt vilsen nu. För, ni vet, jag har inte mycket sällskap här. Jag har farsan, och jag har mina katter, och det känns som om att jag en vacker dag kommer att få en knäpp och bara gå lös på en av de. Och det vill jag inte. Jag hatar den här känslan så mycket, men jag vet inte hur jag ska bli av med den…
Idag skulle farsan till affären och undrade om jag ville ha något därifrån. Jag sa nej, och sen så hamnade vi på ett annat ämne. Sen kom vi tillbaka till ämnet om affären, och farsan frågade om jag var säker på om jag inte ville ha något, och jag sa ännu en gång nej (kom sen på något jag ville ha och sa det till honom).
Grejen är att för nån månad sedan så hade jag bara blivit glad över att min pappa ville vara säker på att jag hade det jag ville ha, men den här gången… Jag kände hur det bubblade i bröstet, och jag ville bara slänga nåt på honom och skrika “NEJ, JAG SA JU ATT JAG INTE VILLE HA NÅT!”
Sån är inte jag, och jag vill inte utsätta farsan för något sånt. Och det skrämmer skiten ur mig. Tänk om jag kommer fortsätta vara så här? Tänk om det inte går att fixa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)