Jag trodde jag visste vad ilska var. Och, du vet, jag var glad över att jag kunde komma över den varje gång den bubblade upp. Men vad jag trodde var ilska var ett myggbett jämfört med det här skottsåret jag känner nu.
Jag vet inte vad jag är arg på, och jag är inte riktigt säker på vem, men sen i somras så har det legat och puttrat i bröstet på mig, och nu så har det kokat över, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det…
Har ni nånsin haft en sån ilska inom er, där ni bara känner för att tackla någon till marken och köra in tummarna i ögonen på de bara för att de tittade på er, eller velat skalla någon för minsta lilla störande kommentar eller beteende?
Det har inte jag, och jag är helt vilsen nu. För, ni vet, jag har inte mycket sällskap här. Jag har farsan, och jag har mina katter, och det känns som om att jag en vacker dag kommer att få en knäpp och bara gå lös på en av de. Och det vill jag inte. Jag hatar den här känslan så mycket, men jag vet inte hur jag ska bli av med den…
Idag skulle farsan till affären och undrade om jag ville ha något därifrån. Jag sa nej, och sen så hamnade vi på ett annat ämne. Sen kom vi tillbaka till ämnet om affären, och farsan frågade om jag var säker på om jag inte ville ha något, och jag sa ännu en gång nej (kom sen på något jag ville ha och sa det till honom).
Grejen är att för nån månad sedan så hade jag bara blivit glad över att min pappa ville vara säker på att jag hade det jag ville ha, men den här gången… Jag kände hur det bubblade i bröstet, och jag ville bara slänga nåt på honom och skrika “NEJ, JAG SA JU ATT JAG INTE VILLE HA NÅT!”
Sån är inte jag, och jag vill inte utsätta farsan för något sånt. Och det skrämmer skiten ur mig. Tänk om jag kommer fortsätta vara så här? Tänk om det inte går att fixa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar